En vetenskaplig förskola?

-->

Wolf, Jenny (2013). En förskola på vetenskaplig grund Didaktisk tidskrift, vol. 23, no. 1,

 s. 417-427 (Sök på didaktisktidskrift.se)

Jenny Wolf har tagit sig före att i Tomas Kroksmarks Didaktisk tidskrift söka besvara några viktiga frågor för förskolans del: Hur uppfattar förskolepedagoger vetenskaplig grund? Hur tycker de att de får kontakt med vetenskapligt grundad kunskap? Vilka modeller anser sig pedagogerna ha i sin undervisning?

Diskussionen om vikten av en koppling mellan skolans utbildningsinsatser och vetenskapens landvinningar har diskuterats länge. Det är uppenbart att det funnit en spricka här som varit svår att överkomma. Wolf s ambitiösa försök måste därför hälsas med glädje.

Wolfs artikel belyser direkt och indirekt forskningens svaga ställning i förskolan. Hon tassar runt det vetenskapliga och får nästan inga svar på sina frågor utom de förväntade: Man vill ha mer vetenskap, man tror på Reggio Emilia och man tycker att ens ”beprövade erfarenhet” väl stämmer med de vetenskapliga teorier man uppfattat. Men man vill veta mer. Ett uppenbart hinder i vägen för att pedagogerna ska kunna tillgodogöra sig forskning på ett effektivt sätt är att det i deras utbildning inte ingår någon högre grad av vetenskapligt tänkande. Pedagoger som Kroksmark försöker få dem att förstå vetenskaplighet, men han faller i fällan och gör forskning för enkel och populistisk. Den fenomenografi han och andra forskare sprider bland sina adepter är alltför filosofisk och avlägsen från skolvärlden för att ge något väsentligt till kunskapstörstande pedagogerna. Denna ansats har också sin del av skulden till att så många uppsatser på olika nivåer i akademien nuförtiden består av tämligen enkla intervjuundersökningar med ett fåtal informander.  Upplevelsestudier har ersatt mer handfasta undersökningar även när det gäller så påtagliga ting som klassrumsinteraktion och lärande.

Jenny Wolf har förmodligen av dåliga rådgivare inspirerats att göra just en sådan intervjuundersökning med sex förskolepedagoger för att undersöka de ovan återgivna forskningsfrågorna. Hennes intervju lider av de svagheter som är så förskräckande vanliga.

Att Wolf själv intervjuar alla sex personer, gör analys och urval ur intervjuerna för publicering och hur detta systematiskt kan påverka resultaten diskuteras inte alls. Dessutom menar Wolf uppenbarligen att hon kan avläsa och tyda kroppsspråk och ansiktsminer hos de intervjuade, vilket närmast är omöjligt att göra på ett vetenskapligt acceptabelt sätt.  Att deltagarnas förförståelse varierade starkt tog man inte reda på före intervjuerna.

Att Reggio Emilia felaktigt åberopas som en forskningsbaserad inriktning av en av de intervjuade visar hur svagt det kritiska och vetenskapliga tänkande är förankrat. Den vanliga nackdelen med kvalitativa studier är att omfattande intervjudata till slut ska tvingas in i ett antal färdiga kategorier som slätar ut studiens fynd. Dessutom är de sex utvalda pedagogerna  knappast representativa för sin yrkesgrupp. Det är märkligt att den enkla metoden att intervjua och sedan ordna intervjusvaren i grupperingar kallas fenomenografi. Jag tycker det är en missvisande benämning.

Jenny Wolf är inte så mycket att klandra. Hon har producerat en välskriven artikel men begåvad som hon är borde hon tänka om vad gäller den syn på vetenskaplighet hon fått sig till livs av sina mentorer.