Hjälper 10 000 kronor lärarna?

 
-->

En licentiand i historia från Malmö högskola har skrivit en avhandling med titeln ”Likvärdighet till priset av likformighet”.  Avhandlingen är från år 2011. Med tanke på regeringens nya förslag att belöna licentiander från forskarskolor,  som avhandlingsförfattaren Per Gunnemyr,  med lektorstitel och 10 000 kronor mer i lön än vanliga lärare kan det vara intressant att något skärskåda någon representativ vetenskaplig aspekt av hans arbete.  I vetenskapliga alster är man oftast intresserad av att veta om man undersöker det aktuella fenomenet på rätt sätt och därmed når resultat som är så pålitliga som möjligt. I vetenskapliga sammanhang brukar man då använda begreppet reliabilitet och det begreppet avser att de resultat man får i en undersökning skulle kunna skulle göras om i samma kultur med samma resultat. Begreppet reliabilitet hänför sig inte bara till mätningar som innehåller siffror utan innefattar även andra typer av bedömningar, t.ex. diagnoser. Om tre oberoende bedömare kommer fram till liknande diagnos menar vi att vi har en hög reliabilitet mellan bedömare. Om tre lärare bedömer ett antal uppsatser så är reliabiliteten 1.00 om alla tre kommer fram till samma omdömen. Om alla är oense med varandra blir reliabiliteten 0.00. I kvantitativa studier är det mycket vanligt att man anger hur hög reliabilitet de instrument man använde har, medan man i kvalitativa undersökningar blir mer svävande. Så här skriver Gunnemyr om positivism, vilket han tydligen ogillar eller har ofullständig kunskap om:

Reliabilitet, eller tillförlitlighet, handlar i positivistisk bemärkelse om att undersökningens mätinstrument

ska vara tillförlitliga. Datainsamlingen ska vara standardiserad och inte påverkas av slumpmässiga faktorer. I en kvalitativ forskningsintervju utgör forskaren mätinstrumentet och det är varken möjligt eller önskvärt att jag ska förvandla mig själv till en objektiv registrerare. Ett sätt att vid kvalitativ forskning förhålla sig till reliabilitetskravet är att som Martyn Denscombe ställa sig följande fråga: ”Om någon annan genomför undersökningen, kommer han eller hon fram till samma resultat och drar han eller hon samma slutsatser?”

Gunnemyr har förmodligen inte fått så mycket undervisning i metodik och tror därför att reliabilitet bara avser kvantitativa undersökningar. På ett sätt har han delvis rätt. Man bryr sig nämligen inte så mycket om eventuella inbyggda fel i de metoder man använder. Vid intervjuer (ett oerhört vanligt instrument i kvalitativa studier) är det oftast så att det bara är en enda forskare som både planerar en studie, bestämmer frågorna, gör intervjuerna, analyserar resultaten, drar slutsatser, väljer ut citat från intervjuerna och skriver ihop slutrapporten. Detta innebär att denna enskilda persons syn på världen och människorna kan färga eller snedvrida hela resultatet av undersökningen. Gunnemyr vill inte bli en objektiv registrerare, säger han, vilket han förmodligen lärt sig att de hemska kvantitativa forskarna är. Men vill han bli en forskare som publicerar slutsatser som till okänd del beror på den enskilda forskarens värderingar och tolkningar? Det är fullt möjligt att han inte har något emot det. Jag menar att en hel del kvalitativa undersökningar brister i vetenskaplighet just av denna anledning. Man menar att det man söker är förståelse av några tillfälligt utvalda individers uttalanden. Därefter avslöjar Gunnemyr sin bristande kännedom om metodresonemang när han plötsligt ansluter sig till en tolkning av reliabilitet som är vanlig i kvantitativ forskning, när han citerar Denscombes kloka tanke att olika forskare bör komma fram till samma slutsatser för att undersökningar ska bli reliabla! Det är ju just det som kvantitativa forskare säger om reliabilitet.

Att man verkligen når fram till säkra och pålitliga resultat med den metod man valt är dock ingen garanti för att man kan dra några mer vittgående slutsatser. De verktyg man använt för att studera det aktuella fenomenet kanske inte var så bra. Intervjun kanske utfördes av en enda forskare, det historieprov man gav eleverna hade dåligt utformade frågor, vilket inte gav utslagsgivande svar och det kunskapstest man mätte mattekunskaper med var illa utformat. Men om däremot våra metoder var pålitliga och reliabiliteten hög så räcker inte detta ensamt. Det måste ju också visas att de resultat och slutsatser man dragit håller för en närmare granskning, dvs. vara giltiga, eller valida som man säger. Gunnemyr citerar en kvalitativ kollega Heléne Thomsson, som har skrivit följande:

Heléne Thomsson menar ………… att validitet i en kvalitativ forskning snarare handlar om huruvida ”man verkligen studerar de fenomen som man givit sig ut för att studera och om man verkligen tolkar det man avsett sig tolka”.

Thomsson tar här upp begreppet validitet i kvalitativ forskning och ger dessutom (omedvetet?) en god definition av både reliabilitet och validitet i kvantitativ metodik. Validitet innebär nämligen just att man mäter eller studerar det man verkligen bestämt sig för att studera.

Jag har här ovan låtit en licentiand representera en mängd forskarutbildade lärare som nu får chansen att bli lektorer i den svenska skolan. Jag menar att många av de blivande lektorerna knappast har den utbildning i vetenskapligt tänkande som människor i allmänhet tror och som även regeringen troligen förmodar. Den vetenskaplighet som de blivande lektorerna har tillgodogjort sig i forskarskolan har inte alls den bredd och djup som man kan förvänta sig av en vidareutbildad lärare. De flesta blivande lektorerna kan därmed inte utgöra den stabila grund för en vetenskaplig skola som vi ju alla önskar se. De flesta licentiatavhandlingarna bygger på litteraturgenomgångar eller är intervjubaserade undersökningar utan någon frågeställning som entydigt kan besvaras i en studies resultatdel. Det blir som i de vanliga intervjuundersökningarna en samling utvalda intervjusvar som får illustrera studiernas slutsatser tillsammans med en ofta ganska meningslös kategorisering av intervjusvaren. Det är oftast endast ett fåtal individer som intervjuats och resultat och slutsatser blir därmed inte giltiga, valida eller generaliserbara utanför de fåtal intervjuade personernas krets.

Det är ett svek mot de lärare som lägger ner tid och arbete på dessa forskarskolor att dessa i framtiden får utgöra rekryteringsbasen för framtida lektorer i skolan. Man borde i stället ha satsat på en bred utbildning till doktorsdisputation. De licentiander som nu examineras från forskarskolorna är bara ett billigare alternativ regeringen för att ge lärarna möjligheter till avancemang utan något större tillskott av kunskaper. Det hela är rent ut sagt bedrövligt.

Per Gunnemyrs licentiatavhandling är inte alls dålig. Dess brister är dock stora med betoning på vetenskaplighet.